Höstsöndag 16/10

Mycket vackert - och mycket jobb!

Goda vinteräpplen!

Disa hjälper till att montera och frakta trädgårdsmöbler!

En vädermässigt mycket fin höstvecka har passerat. Landskapet är otroligt vackert med lövens alla färger och en njutning att beskåda. Mindre njutningsfyllt är det dock att kratta upp dem och många timmars slit med detta har vi att se fram emot.
Idag fyller Eldopalerna 9 år så stort grattis till Elvira och övriga gänget! Hon har nu bott i närmare ett år hos Anci och Jan-Åke och har det toppen där. Detta gäller även fina tjejerna Wilma och Inka som blev värmländskor för ett år sedan och har härliga liv i sina familjer. För egen del var jag nyinflyttad i stan vid den tidpunkten och nu tillbaka i Kil sedan i somras. Lägenheten finns dock kvar och nog är det onödig lyx att Klara och jag har varsin "övernattningslägenhet" i stan när vi alla mestadels bor i Prästgården. Men det är bara att se tiden an och försöka fundera på hur framtiden ska se ut. Tillvaron innehåller fina glädjestundar men är också tung och slitsam och ibland känns det som att försöka bestiga Mount Everest dagligen. Onekligen lär man sig mycket på kuppen - men jag hade så gärna sluppit....
Nu ska vi ialla fall se till att ha vår "söndagsmysdag", bio och middag på stan står på programmet. Men innan dess ska jag njuta höstsol med hundarna i skogen och så ett ryck med att få in alla utemöbler, studsmatta, fotbollsmål osv.
Lite tidig morgonsol på balkongen har jag faktiskt redan helt ofrivilligt fått... Nyss uppstigen och på väg ut ur sovrummet fick jag dörrhandtaget i handen! Inlåst alltså... Började banka och ropa på Axel som jag hört var uppstigen, ingen respons alls. Lång väntan, mer ropande och stigande irritation. Öppnade fönstret och klättrade ut på balkongen i hopp om att den dörren skulle vara slarvigt stängd. "Men icke sa Nicke", dörren var ordentligt låst och jag fortsatte mitt resultatlösa bankande och allt mer högljudda ropande men nu ifrån utsidan. Man får vara tacksam över bristen på insyn! Men inte heller detta hade någon som helst effekt så det var bara att bita ihop och klättra in genom fönstret igen eftersom det också började bli riktigt kyligt i nattlinnet.
Satt mig på sängen och och undrade hur länge det skulle dröja innan någon skulle sakna frukosten och därmed mig. Axel absorberad från omvärlden med hörlurar och skypande med kompisar och Klara sovande i en annan del av huset.
Då slog det mig att jag kanske hade mobilen med mig, och till min lycka hittade jag den i en jackficka! Så med ett sms till Axel var jag utsläppt inom loppet av ett par sekunder. Tack och lov för modern teknik, ibland i alla fall!